En evig väntan

Genom hela min graviditet har jag varit inställd på att jag kommer föda tidigare än beräknat förlossningsdatum. Två veckor, tänkte jag, det är rimligt att hon kommer två veckor innan bf. Gissa min besvikelse nu, när jag har gått över tiden med fyra dagar. Aldrig trodde jag att det skulle vara så pass påfrestande som det faktiskt är. Kanske är det också extra jobbigt för att omständigheterna i världen påverkar vardagen i så pass stor utsträckning. Att hålla sig i hemma kändes först som en lyx som höggravid, men jag kan lova att i sluttampen är det raka motsatsen. Vänner och familj håller extra varsamt avstånd, för våran skull, men det skulle nog aldrig kunna komma mer olägligt. Att vara hemma ostimulerad men ändå orkeslös och inte kunna träffa folk på samma sätt som jag är van vid är en ren mardröm.

Denna eviga väntan håller helt ärligt att ta kol på mig. Man kan ju tro att efter nio månader, vad gör det om man går över tiden med några dagar? Max två veckor innan man blir igångsatt? Men helt ärligt, de senaste två-tre veckorna har jag gått och lagt mig varje kväll med tanken “inatt kanske det händer!” och tillslut blir den tanken en så pass stor påfrestning på psyket att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Varje dag är ett evighetslångt marathon och jag kämpar mig fram kilometer för kilometer med siktet på mållinjen – men den kommer aldrig i sikte. Efter ett marathon vet man ändå vad som väntar: medalj och firande. Men vad väntar efter förlossningen? Som gravid med mitt första barn har all tankekraft legat på vad som händer steg för steg i graviditeten, vad jag behöver köpa till min bebis och hur jag ska ta mig igenom tiden som gravid så smidigt som möjligt. Men faktum är att bortom förlossningen är allt som en dimma! Jag har ingen aning om vad vi gett oss in på och hur livet kommer se ut efter det. Allt kan ju hända. Med den tanken i bakhuvudet blir denna eviga väntan om något ännu mer frustrerande och nästintill outhärdlig.

Men så idag vaknar jag till vid fyra på morgonen i vanlig ordning och tänker “fan, ingen action inatt heller”, tar upp telefonen och kollar i preglife appen: 4 dagar över tiden. 101,4 % avklarat. Ja, det visste jag ju redan, för jag kikar in i appen minst tjugo gånger per dag av otålighet. Men så tänker jag att nu får det fan ta slut. Det är totalt ohållbart för psyket att att gå runt och vänta på något som inte går att kontrollera. Vad kan jag kontrollera? Mina tankar. Jag kan inte påverka förlossningen, men jag kan påverka mitt sätt att förhålla mig till omständigheterna som är. Antingen går jag runt i total bitterhet i kanske en och en halv vecka till, eller så ser jag till att göra något vettigt av den tiden. Så nu ska jag ta vara på varje stund, njuta av de sista dagarna som det bara är vi två och försöka släppa behovet av att kontrollera precis allt.

Nu ska jag dricka morgonkaffet och läsa lite. Och vet ni, jag ska känna tacksamhet varje sekund för att ha den egentiden och kunna göra precis vad jag vill. För snart blir livet lite mer annorlunda <3

  1. Fina Amanda, jag hör dig! Här är en till. Har ca en vecka kvar till BF så inte gått över tiden än, men allt jag vill är att få föda så jag slipper denna isolering och ensamhet. Såklart måste jag fortfarande förhålla mig till corona även efter förlossningen men inte på det sätt jag gör nu, totalt jäkla isolerad, vågar knappt gå in i en butik, träffar inte ens vänner utomhus på avstånd. Och SOM jag hade behövt lite stöd, pepp och kärlek från mina nära nu. Suttit inne med undantag för korta promenader i såå många veckor nu. Och så oron att tänk om mannen blir sjuk, han som fortfarande måste gå till jobbet. Gah, låt mig få föda nu så man kan släppa den konstanta stressen och den här ensamheten. Som du säger också att man vet inte ens vad som väntar på andra sidan. Och vilken typ av förlossning kommer man få?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *