Under veckan har både jag och Adam jobbat hemifrån, så i tisdagskväll bestämde vi oss lite spontant för att åka hem till hans familj i Tranås och jobba därifrån. Betydligt härligare att ha en stor tomt och sjön precis utanför dörren, och kunna ta micropauser på altanen i vårsolen.
På vägen hem i bilen idag satt jag och blickade ut över alla rapsfält och ängar som vi gled förbi, och kom på mig själv med att tänka att jag fortfarande bara är ett barn innerst inne. Ett barn som nu ska få barn. För är man någonsin redo för att bli förälder? Kan man känna sig helt 100 % redo? Jag vet att jag inte är det – men jag tror att jag kommer bli när jag får henne i mina armar.
Jag har alltid känt att bli mamma är något som gärna får hända förr snarare än senare. Jag har haft en känsla av att det är mitt kall på något sätt, och att skapa en liten människa som är hälften mig och hälften Adam ger mig känslan av någonting komplett. En familj som är menad att hålla ihop och älska varandra oavsett vad. Men även om känslan av att livet blir komplett finns där, och även om allt det häftiga och livsomvälvande ligger runt hörnet, så kan man ju inte riktigt förbereda sig. Visst kan man köpa alla de prylar som rekommenderas och läsa på hur mycket som helst om man nu känner för det – men oavsett så kliver man in i en ny era som är totalt okänd och kan bjuda på precis vad som helst. Man vet inte hur man kommer känna, hur man kommer vara och hur livet kommer sättas på sin spets. Men ändå gör man det.
Jag önskar lite att jag kunde ta fler beslut i livet som är så ovissa som att bli förälder för första gången. Ni vet, man har en känsla av vad som är rätt – men det är inte alltid man faktiskt vågar följa den. När magkänslan leder en in på nya spår så betyder det ofta att livet byter riktning helt och hållet, och det är inte ett lätt beslut att ta alla gånger. Exakt så kändes det när vi bestämde oss för att vi ville bli föräldrar. Det kändes 100 % rätt samtidigt som det kändes lite läskigt (och spännande!), och att uttala orden att ”det är nu det händer, det är nu är dags” kändes som det största i livet. Men vi gjorde det! Och även om det fortfarande känns lite läskigt att inte veta vad som väntar så skulle jag aldrig ändra på det ögonblicket. Skillnaden var ju någonstans också att det var ett lätt beslut att ta! Det gick snabbt, det kom lite oväntat, lite som att dra bort ett plåster. Men det var ett beslut som var helt och totalt genomsyrat av kärlek och drömmar. Nästan lite tonårs-fnissigt. Där och då fanns inga ”tänk om”. Det fanns inga tvivel om hur vi skulle bli som föräldrar. Det var bara rätt.
Men nej, jag är nog inte redo. Jag skulle nog aldrig känna mig redo. Men ibland måste man våga – våga lita på magkänslan att man kommer bli redo.
♡