Okej så kan vi prata om ett känsligt ämne? Nämligen avundsjuka. Under en lång period nu, förmodligen sedan jag blev gravid med Stella, så har jag känt en avundsjuka ta form gentemot min partner. Jag vet inte om den här avundsjukan är helt befogad egentligen, samtidigt är den för påtaglig för att ignorera. Jag pratar om de uppoffringarna man gör som kvinna när man blir gravid/får barn, som männen inte behöver göra.
Nu är Molly två månader och hon helammar – med andra ord så känns det alldeles för tidigt för att ens tänka på att lämna bort henne. Jag får, helt ärligt, dåligt samvete bara jag lämnar över henne i en annan famn för att krama på Stella. Så en timme helt själv är ju knappt ens att tänka på? Samtidigt känner jag ett behov av att få komma iväg, bara för en liten stund. Gå på ett yogapass eller ta ett glas bubbel med en vän, helt ensam, bara för att helt få släppa rollen som mamma en liten, liten stund. Men så fort jag tänker tanken är det som att någonting i mig säger ”stopp och belägg, det där är långt borta”.
Så varje gång jag får ett samtal om att min partner vill ta en öl efter jobbet, spela tennis eller någonting annat, så bubblar avundsjukan upp inom mig. Och det händer inte ens ofta, men jag kan inte låta bli att sucka högt för att tydligt markera att jag inte tycker att det är okej. Fast det gör jag ju egentligen, det är ju självklart okej, för han behöver det ju precis lika mycket som jag. Skillnaden är att han känner att han kan ta sig den tiden, och det gör inte jag. Inte just nu. Fast rent praktiskt så går det ju, bara fram med en flaska och vinka hejdå. Klart han löser det. Men det känns inte rätt.
Frågan är bara, känns det inte rätt på grund av det dåliga samvetet eller för att det helt enkelt bara känns för tidigt?
Kanske borde man unna papporna den friheten dom ändå har i jämförelse med oss mammor. Kanske är det bara att acceptera avundsjukan som något fullkomligt naturligt i den här perioden. Men så börjar jag undra, kommer obalansen kanske alltid finnas där? Kommer jag alltid att känna lite större ansvar, lite mer dåligt samvete, bara för att jag är mamma? Time will tell.
Berätta gärna era tankar på det här ämnet!
Hej! Vilken otroligt mysig blogg du har!
Jag skulle så gärna vilja veta var er soffa är ifrån, samt soffbordet och mattan? 😍 Så himla fint!!
Tack snälla!! Soffan är från Ikea, soffbordet från Zara Home och mattan från H&M Home <3
Tack så mycket! Jag försökte hitta mattan men vet inte om det är den för skiljer sig lite på färgen eventuellt, OM du har möjlighet skulle du kunna länka den? 😍 Har letat efter sån matta så länge 🥲
Åh det stämmer nog, vi har en ljusare än den jag kan hitta på hemsidan. Alltså denna https://www2.hm.com/sv_se/productpage.1038796001.html fast i vit. Kanske att den finns kvar i butik? Såg också en liknande på Åhlens i veckan som var sååå fin, förmodligen lite bättre kvalitet än den vi har också <3
Tack snälla!! <3
Vad svårt! Jag kan förstå att det blir sådär. Jag har inga barn så jag kan ju inte helt sätta mig in i situationen, men jag kan ändå se mig själv hamna där i en sån situation, i en sån känsla. En känsla av orättvisa kanske? Jag tycker inte du ska pressa nåt som inte känns bra, om det faktiskt känns för tidigt. Men om det bara handlar om dåligt samvete så kanske det kan vara bra att öva på! Och får man till det så kanske känslan av obalans och avundsjuka blir mindre. En eller två timmar här och där är ju ingenting jämfört med all den tid du är med dina barn. Det tycker jag du ska unna dig, om du vill det!
Hej, så fin blogg💕 har också en 2 månaders bebis, helammar och lämnar bort honom då och då. Tar ett löppass, träningspass med min sambo, bio samt middag med vänner. Funkar då jag pumpar ut mjölk och är nykär när jag möter bebis igen efter några timmar ifrån varandra.. Tänker att bebis också blir trygg sv att få hänga med andra än bara mig😅
Förstår känslan! Det är ju svårt det där, papporna är ju fria på ett annat sätt, på grund av amning och att vi ändå har en tätare anknytning från början pga har burit barnet i 9 månader. Vi har en treåring och en tremånaders nu. När yngsta var typ 3 veckor testade vi flaskan, hon tog den direkt så då åkte jag iväg på stan en sväng. Det gör så mycket att kunna lämna allt emellanåt och få göra något utan att släpa runt på bebis, treåring, vagn och skötväska. Jag har inte alls känt mig lika låst denna gång. Kör några mantran i huvudet; ”pappan är lika kapabel som jag att ta hand om våra barn” och ”det är viktigt för pappan och bebisen att få tid tillsammans också”. Får dåligt samvete om jag är borta en längre stund men oftast försöker jag bara njuta. Jag tar dessutom hand om barnen i princip dygnet runt (hemma med båda på dagarna och tar båda på nätterna), så tycker gott han kan ta ett par timmar här och där.
Börja smått, ta en promenad på 10min bara för att få känna friheten. Efter några gånger kanske det känns ok med en timmes yoga, sedan ett par timmar på stan osv.
Nu har våran tjej börjat strula med flaskan så jag blir lite mer låst igen, men det ger sig säkert snart (hoppas jag 🙈).
Känner verkligen igen mig i känslan av avundsjuka mot sin partner som du beskriver så bra. Jag känner mig också väldigt låst vid min bebis, men det är främst pga amning och att vi inte har provat att ge flaska än. Skulle mer än gärna vilja ha några timmar egentid då och då precis som min partner får. Men tanken att bara vi som mammor kan ta hand om barnet är ju egentligen lite skev. Om vi kan ta hand om bebisen själva i flera timmar (oftast varje dag om pappan jobbar/gör aktiviteter) så borde ju rimligtvis bebisens pappa också klara det (med hjälp av flaskmatning såklart). Sen håller jag med om att det är lite tidigt att lämna bebisen till någon annan. Men oj va härligt det ska bli när man kan göra det haha!
Tack för att du skrev detta inlägg! Skönt att veta att man inte är ensam med vissa känslor och tankar 🙂
Så himla bra inlägg och SPOT ON. Har själv en 8,5 månaders bebis. Försöker trappa ner på amningen, och börjar känna mig klar. Samtidigt som man är så otroligt kär i sin bebis så saknar jag friheten ibland med. Det behöver inte vara så lång stund man är ifrån för att ladda på depåerna.
Hejja oss mammisar <3
Jag förstår helt hur du känner! När min son som nu är lika gammal som Stella var bebis tyckte jag det var väldigt jobbigt att lämna honom till någon annan. Hade en känsla av att vi satt ihop, han var en del av mig liksom. Och det är såklart helt naturligt att man känner så som mamma som burit och fött barnet. Däremot delammade jag bara och vi matade båda två honom nästan precis lika mycket. Det gjorde hela skillnaden! Jag kunde gå och äta lunch med en kompis, träna eller shoppa, sova mer osv. Så blev det eftersom jag från början inte var låst vid att jag skulle amma, och det kändes därför naturligt att vi båda matade och kunde ta hand om honom lika mycket. Förstår att det blir annorlunda när man som du helammar och menar inte att du ska ändra på det. Men min poäng är att jag liksom ”utsattes” för att lämna honom till min partner tidigt, tänk exponeringsterapi hehe. Därför blev det naturligt och jag kunde slappna av i det. Du kanske ändå ska öva på att lämna bebisen till din partner, även om det känns jobbigt, små stunder i taget? För att få in lite mer jämställdhet. Om du är något du vill, ta det i din takt. Annars, om du faktiskt inte är redo och inte är bekväm med det än – prata med din partner istället och var ärlig med vad som känns jobbigt. Be om förståelse och bekräftelse. Tror det kan lätta på trycket bara att prata om det mer och få höra hur han ser på det.
Hehe jag är konstant lite arg på min partner. Jag vet att det är missunnsamt, och inte så sexigt direkt, men jag kan inte hjälpa det. Jag blir sur, ledsen och tycker på riktigt att livet är otroligt orättvist att det är på detta sätt. Jag är gravid med vårt andra barn nu och jag kan bara inte ta att han får leva på sitt liv som vanligt, medan jag går här preggo och tråkig. Nu tycker jag inte om att vara gravid heller, vilket kanske gör det värre, men det är bara så orättvist! Att hans psykiska och fysiska tillvaro knappt påverkas, medan min vänts upp och ner. Och jag vet ju hur det blir med amningen sedan.. Men just därför valde jag att delamma förra gången, och kommer göra det nu också. För det är så otroligt viktigt för mig att också få min egentid, och få känna mig som MIG SJÄLV, och inte bara vara mamma.
P.S för att inte tala om det dåliga samvetet. Som pappor magiskt nog inte verkar känna, som ibland äter upp en som mamma. Suck…