Hej sommarpinglor, mår ni bra i värmen?
För en gravid donna med järnbrist är det en daglig kamp i dessa höga plusgrader MEN jag är ju inte höggravid direkt så ska inte alls vara den som klagar. Egentligen mår jag ganska så bra och är fortfarande lite i extas över att det är sommar. Jaja, låt oss vrida tillbaka klockan till dagen jag fick reda på att jag var gravid!
Vecka 6 (5+0)
Det var runt påsk som min mens var så pass sen att jag tog upp frågan med Adam om vi skulle köpa ett graviditetstest. Vi sa att vi väntar ett par dagar. Tanken på att jag skulle vara gravid då kände totalt främmande och skrämmande. Ett par dagar senare började min otåliga karl tjata om att det var dags att göra ett test nu. Jag var tveksam. Samma dag tänkte jag tanken ”jag känner precis ingenting, det är helt omöjligt att jag är gravid”.
Han fick göra testet (hehe) och vi hamnade i något slags chocktillstånd båda två och bara satt och skrattade i förvirringen när det visade positivt.
Vecka 6-8
Jag mådde hur bra som helst fysiskt, kände inte av graviditeten alls. Psykiskt hade jag inte landat i det för fem öre och nu i efterhand tror jag att jag var i någon slags förnekelse. Jag kunde liksom inte ta in att min plan för livet framöver inte skulle bli som jag tänkt mig.
Vecka 8-12
Var helt fruktansvärt trött, mycket tröttare än första graviditeten. Inte så konstigt med tanke på att jag fortfarande snittade fem timmar sömn per natt och uppvak en gång per timme. Mådde illa till och från varje dag under dessa veckor. Var mentalt i ett tillstånd när det kändes som att jag höll på att gå sönder, varje dag kändes som en kamp mot hormoner, trötthet, illamående och förvirring. Förmodligen lite tuffare för att jag fortfarande inte riktigt ställt om till att det bakas ett barn i mig.
Vecka 12-14
Nu hade tanken om att bli mamma till ett till barn marinerats så pass länge, och chocken hade lagt sig, så att jag kunde känna mer glädje över ett till barn och tillvaron. Jag kunde se det fina i att få två barn tätt istället för att sitta fast i min ursprungliga plan, och flöt med i tanken av att allt händer av en anledning. Illamåendet och tröttheten hade lagt sig och jag började känna mig mer som vanligt – glad och med mer driv! Allt i livet kändes allmänt mycket härligare.
Vecka 14- nutid
Mentalt känns allt väldigt bra nu. Jag gläds åt tanken av att Stella ska bli storasyster på en helt ny nivå och längtar tills det börjar boxas runt i min mage. Tanken på att RUL är nära gör mig så ivrig och förväntansfull. Jag är en så pass nyfiken person att allt som får BF att kännas ett steg närmare och mer verkligt är varmt välkommet. Har en känsla av att det är en pojke… snart vet vi!
Annars så har jag börjat känna mig tröttare, jag får headrush så fort jag ställer mig upp och har varit yr och svag. Fick svar från min barnmorska idag att jag har järnbrist, så det ihop med mitt låga blodtryck gör ju inte magi för energin direkt. Bara till att börja knapra järnpiller igen då, och boosta med en massa pumpafrön som är väldigt järnrika.
Något som är väldigt jobbigt och som jag har svårt att acceptera är att jag redan har fått ont i bäckenet sedan ca två veckor tillbaka. På kvällarna orkar jag knappt stå på benen och är i princip redo att gå och lägga mig med Stella vid åtta bara för att kroppen är så otroligt trött. Jag kan inte minnas att jag fick såhär ont förrän typ i vecka 32 med Stella, så jag undrar vad som väntar… ikväll brummar vi ner till Småland igen och är borta i två veckor men när jag kommer hem ska jag träffa en fysioterapeut för att få hjälp. Under tiden ska jag försöka träna lite korta pass så ofta jag orkar, vila mycket och inte bära för tungt (lätt gjort med en klängig 1-åring haha, wish me luck!).
Igår fick jag föresten höra bebisens hjärtljud när jag var hos barnmorskan. Iiih… vilken rysning och lättnad som spreds genom min kropp när hon hittade hjärtat. Wow. Det kändes som att allt togs till en ny nivå och hela jag typ exploderade av någon slags kärlek och förväntan.
Nu ska jag kriga mig genom det här året, sen i början av december så ses vi bebis<3