Ett uttryck som följer efter mig vart jag än går, är att ”man ska vara snäll mot sig själv”.
Men hur är man det, egentligen? Det är ju en hårfin gräns mellan att vara snäll mot sig själv och följa varenda frestelse och impuls, och att vara snäll mot sig själv långsiktigt, utan att gå miste om livets alla frestelser.
För att dra ett exempel: Om jag vaknar upp efter en natt med sömnbrist, väljer att plöja serier hela dagen, äta en massa skräpmat och isolera mig totalt pga trötthet. Är jag snäll mot mig själv då? Gör jag mig själv en tjänst? Även om jag tänker i stunden att det är det enda jag orkar. VS om jag vaknar upp i samma tillstånd och tvingar mig själv att följa varenda rutin jag har, ”för att jag måste” och krigar genom dagen av samma anledning.
I min värld är man inte snäll mot sig själv i något av alternativen. Vad tycker ni?
Själva meningen att vara snäll mot sig själv är så otroligt diffus eftersom det innebär att man behöver ha förmågan att känna in vad kroppen och själen behöver, snarare än att gå på impuls. Har man den förmågan att känna efter och scanna av kroppen, då tror jag att man kan vara snäll mot sig själv på riktigt, både här och nu men också långsiktigt. Det kan ju inte vara hälsosamt att varken pusha sig själv för lite eller för hårt – det måste finnas balans!
Och som med allt annat i livet så krävs det att man är konsekvent för att något ska bli en vana. Man kanske inte kan vara konsekvent med precis allt man skulle vilja, men man kan ta sig den korta stunden varje dag att känna in vad man behöver för att må bra. Kanske är det att fika i två omgångar den enda dagen och att springa milen en annan. Båda alternativen är hälsosamma så länge man gör det för att man känner att man behöver det, och kommer må bra av det.
En liten tankeställare inför jul (och alla andra dagar) <3
