När man inte kan vara stilla i nuet

Idag har jag känt mig så trött. På mig själv.

Visst har vi väl alla sidor vi inte tycker så mycket om med oss själva? Sidor som visar sig extra tydligt då och då, som påminner en om att det är just såhär jag inte vill känna mig.

När jag vaknade klockan nio imorse – eller ja, när Stella väckte mig – så var jag helt chokad över tiden. Hon vaknar oftast vid sju. Trots att hon gav mig sovmorgon kände jag mig helt förstörd, typ som när man fått sova för länge. Vilket är sjukt, för jag hade ju varit vaken x antal gånger under natten för att amma henne och borde snarare varit trött åt andra hållet.

Så jag tänkte att idag ska jag ha en kravlös dag. Inga måsten, inga rutiner. Bara vara.

Men den där känslan håller liksom aldrig i sig för mig. Jag vill vara en av dem som verkar helt lyckliga i att bara vara, men jag blir totalt motsatsen. För att förtydliga: jag älskar att vara hemma en dag och ha ett lagom gäng åtaganden – blogga, gå en promenad till affären, baka och laga mat, kanske plåta något recept, städa lite osv. Men att bara vara en hel dag gör mig typ stressad? Framförallt när jag vet att det finns saker jag måste göra när dagen är över.

Jag hann njuta av morgonkaffet (när gör man ens det, häller typ i mig kallt kaffe nu för tiden) framför ett avsnitt av Vänner med en glad bebis som lekte med sig själv i babygymmet. Sen bubblade det liksom av måsten inom mig, som jag försökte ignorera. Jag har ju bestämt mig för att bara vara!

Men så slutar dagen med att jag känner att jag inte har fått någonting av allt jag borde göra, gjort. Och sakerna liksom hopar sig i huvudet för jag minns knappt vad jag ens borde gjort eftersom jag skjutit undan tanken hela dagen? Och så kommer jag på tusen saker jag skulle ha kunnat göra för att dagen skulle bli bättre. Så kommer ångesten krypande för att en dag har flugit förbi utan att jag utfört något vettigt. Fast tanken var att jag inte skulle göra nåt.

Hänger ni med vad jag menar??? Haha känner mig så rörig just nu.

Och nu när jag skriver det här så inser jag att jag har fått så mycket svårare att vara i nuet. Vilket såklart är förståeligt när man är föräldraledig, för vad man än gör så måste man ju hålla koll på och underhålla en annan människa. Men det jag tänker på främst är att jag måste börja meditera igen. Förstår inte att det ska vara så svårt? Men ni vet hur det är med rutiner: man måste komma till den där punkten när man bara får tummen ur och gör dem, och så måste man vara konsekvent i några dagar för att det ska bli kul och en grej man bara gör utan att tänka.

Från och med imorgon blir det tio minuter meditation varje dag. Är ni med mig??? <3