Imorse smög jag upp långt innan det faktiskt är rimligt att gå upp en mörk måndagsmorgon och gjorde mig redo för ett tidigt tåg mot Stockholm. Jag har inte åkt upp så många gånger sedan vi flyttade men varje gång det har skett har jag verkligen längtat och känt att det ska bli skönt att komma iväg. Men just idag kröp ångesten upp längs ryggraden och jag ville verkligen inte åka. Inte alls på grund av vad som väntar, utan snarare vad jag lämnar. Det kändes tungt i hjärtat, nej hela kroppen faktiskt, att åka hemifrån. Ännu lite tuffare när jag hörde Stella tassa ner för trappan strax innan jag skulle åka, och så sa hon ”Men mamma, ska du redan åka till Stockholm? Jag vill ju vara med dig hela tiden”, samtidigt som hon tittade upp nyvaket och sträckte upp armarna mot mig. Det vill jag också.
Vi har liksom landat nu, på riktigt, och Tranås har blivit mitt hem. Det ska tilläggas att jag är en otroligt hemmakär person, hemmet är min trygga oas och likaså mina barn. Men dom är jag hel, komplett, fulländad. Ibland undrar jag liksom om det krävs så mycket mer för att vara lycklig? Jag kan känna mig så trött på att den här inpräntade strävan efter att alltid jaga mer, vilja ha mer, aldrig bli nöjd. Kan det inte räcka så här? Skulle inte livet bli mer njutbart om jag kunde nöja mig? Men så finns den sidan av mig som alltid kommer vilja ha mer. Längta efter mer. Det är som att jag dras mellan två världar och inte kan bestämma mig för vilket typ liv jag vill leva. Måste man bestämma sig?
xx