Den här veckan har präglats av en ytterst påtaglig känsla av otillräcklighet mot mina barn, min partner, mitt jobb, mina vänner och familj, vårt hem och mest av allt: mot mig själv.
Jag är i ett stadie nu där jag hela tiden försöker ta mig framåt och därför sällan stannar upp och känner in så mycket som vill och bör. Så ikväll när barnen hade somnat körde jag en storskalig röj-städ och diskrunda innan jag kröp ner i ett varmt bad och kände att jag äntligen kunde landa i och navigera alla tankar och känslor som legat på ytan den senaste veckan. Veckan har präglats av så mycket vab, förkylningar och sedan en hel helg själv med barnen, så det förvånar mig inte direkt att alla dessa känslor kommer upp till utan nu.
Men energin håller på att sippa iväg och jag behöver helt enkelt hitta tillbaka till ett flow med mig själv. Grunda mig, se över prioriteringar, känna in och reflektera mer över mina val, tid och mål. Jag kom på mig själv med att tänka att det kräver så himla mycket tid men ju mer jag funderar så vet jag att jag varit i ett tillstånd där allt sådant kom naturligt för mig – när yogan var en stor del av mitt liv. Den grundar mig så enormt som människa och det är sorgligt att jag inte tagit mig mer tid för något som jag brukade se som en så stor del av mig. Därför tänker jag att jag måste börja igen, få in en rutin som varken behöver vara lång eller komplicerad men som får mig att hamna i det där tillståndet av lugn och balans som jag verkligen behöver nu. För då blir jag en bättre mamma, partner, arbetskamrat, vän och familjemedlem.
Om man inte ens kan känna sig tillräcklig för sig själv, hur ska man kunna vara tillräcklig för andra?
