Hur sjukt är det att jag sitter här och är inne på den sista veckan av min föräldraledighet? Allra mest troligt den sista veckan av föräldraledighet någonsin. Kan inte låta bli att undra varför jag har längtat så otroligt mycket efter att jobba. Det har liksom varit en konstant och otroligt påtaglig längtan dessa två och ett halvt år. Undrar om det är för att jag tog examen när Stella föddes och aldrig riktigt kom igång med mitt nya arbetsliv? Eller för att jag är expert på att längta efter allt annat än det som är precis, just, nu.
Och givetvis kommer jag på mig själv nu med att inse hur härlig föräldraledigheten ändå har varit på många sätt. En viss lyx som man aldrig får igen. Som att umgås med sina barn i lekparken i ett par timmar varje dag, få frisk luft och prata skit med andra mammor. Eller friheten att kunna experimentera i köket mitt på dagarna. Ta med barnvagnen på stan eller gå långa promenader med en kaffe i handen.
Det är otroligt tvådelat. För det har, precis som för alla som är föräldralediga, varit kämpigt också. Särskilt eftersom vardagskvällarna nästan alltid har bestått av jobb. Och ensamt. Enformigt. Ostimulerande.
Vad ska man säga, det finns två sidor av myntet. Oavsett så är det en tid som är förbi efter veckans slut och med det sagt ser jag fruktansvärt mycket fram emot att lämna över stafettpinnen till tjejernas pappi. Och oj vad jag kommer vara lite avundsjuk till och från, för det finns inget som fyller en med kärlek och ljus som att få skratta och mysa med sina barn största delen av dagarna.
<3