Hej vänner. Det är lördagmorgon och i vanlig ordning har jag varit uppe sedan 05 med min morgonpigga minsting. Tänk tiden då det fortfarande var morgon vid den här tiden? *drömmer mig tillbaka*
Jag har precis skickat iväg Adam till parken med kidsen så att jag kan jobba ostört en stund. Skriver på en artikel för Baby Journey på temat amning och insåg att jag måste dela med mig av något gällande min egen amning, jag har nämligen insett att jag hade D-MER med båda barnen.
Jag minns när jag var på den första kontrollen på förlossningen, sådär en vecka efter att Stella föddes. Barnmorskan tittade hur hon greppade bröstet och ställde massa frågor om amningen och annat. Tillslut vågade jag ta upp att jag kunde känna lite ångest när jag ammade, varpå hon tittade frågande på mig som att hon inte förstod vad jag menade. Jag skakade av mig det och tänkte att det var nog ingenting. En period senare tog jag upp samma sak på BVC, men ingen respons där heller.
Det är först nu när jag har ammat två barn som jag hört talas om D-MER, som står för dysphoric milk ejection reflex, som jag förstår att det var precis det här jag drabbades av när jag ammade.
Det innebär alltså att en ångestfylld, obehaglig känsla smyger sig på vid varje amningstillfälle, och försvinner kort efter att man slutat amma. Den kan te sig både som en kraftig eller mildare ångest, och jag tror att jag hade någonting mittemellan. Anledningen är bara hormonell, och istället för att oxytocin (hormonet som får oss att må bra) frisläpps vid amning så blir effekten motsatt.
Jag har förstått att detta är relativt ovanligt, men är ändå så förvånad att ingen jag var i kontakt med inom vården visste vad det rörde sig om. Så nu delar jag det mer er, så att om någon känner eller har känt något liknandes, så kan ni googla loss på D-MER och förstå varför ni mår som ni gör.
xx