Alla hjärtans dag borde vara en dag fylld med en massa kärlek, men jag kan inte låta bli att få lite ångest varenda år när det börjar närma sig den fjortonde. Någonstans triggar det mig att saker och ting borde vara på ett visst sätt, fast år efter år inser jag att det aldrig blir så som jag föreställt mig ändå.
Igår var inget undantag. Även fast jag lyckades stryka en duk, tända ljus och laga middag samtidigt som jag varvade två barn, så blev det en kväll lik så många andra. En middag som slukas på tre röda, inte ett enda vettigt samtalsämne med min partner och sedan somna i olika sängar med varsitt barn, utan att ens pussas godnatt.
Tänk om någon hade berättat för fem år sedan att vi inte ens skulle orka säga godnatt till varandra ibland – jag hade ju trott att vi levde i ett totalt kärlekslöst förhållande. Men så är ju inte fallet. Jag älskar min partner med varje cell i min kropp, men i perioder orkar eller helt enkelt glömmer jag visa honom det.
Och vi kan väl inte vara dom enda? Som glömmer bort varandra lite mitt i småbarnslivet. Som egentligen behöver få tid tillsammans och känna den där styrkan i relationen, och inte bara tryggheten, även om den är så otroligt värdefull.
Alla hjärtans dag borde vara fylld av en massa kärlek. Varje dag borde vara det. Men det är okej om kärleken bara finns där också, utan att yttra sig i ord eller ens en gest gentemot varandra. Ibland kanske kärleken bara får vila i luften och ändå vara värdig.
xx
Väldigt mycket igenkänning!
Det är det som är det fina med kärleken. Att den finns där även fast godnattpussen inte existerade just den där kvällen eller de där kvällarna. Ett kort meddelande på telefon eller i pappersformat eller en hastig kram i farten ilande på väg till arbetet är betydelsefullt och försöker tänka på de detaljerna i en annars stressig vardag, oavsett ifall man har barn, jobbar mycket, olika intressen eller vad de nu må vara.
Ha en fin kväll! 🙂