Hej fina ni, mår ni bra?
Igår påbörjade vi mission få-Stella-att-sova-i-eget-rum-och-egen-säng så jag känner mig lite som en levande död idag efter allt springande mellan sovrummen inatt. Med tanke på hennes antal uppvak per natt kan ni ju räkna ut att det blir en del spring haha.
Annars då? Jag har haft en känsla ett tag nu som jag känner att jag måste dela med mig av. Jag tror att ni är bekanta med den, känslan som kallas för imposter syndrome. Känslan av att vara en bluff.
Här är jag och har en tanke om att jag vill inspirera andra till ett hälsosamt liv, samtidigt som jag själv håller på att typ förfalla?
Jag ser på hälsa som en helhet, holistiskt, det vill säga att precis allt hänger samman när det kommer till hur vi mår. Känslor, tankar, motion, kost, återhämtning, vila, glädje, njutning, syfte, sömn, relationer – you name it. Samtidigt är jag i en fas i livet då jag inte riktigt lever upp till min vision om hur jag vill leva. Blir väckt timme efter timme genom nätterna, kämpar mig upp när lilltjejen vaknar och går in i något slags survival mode direkt. Känner mig obekväm i min egna kropp, som egentligen inte känns som min nu när jag är gravid? Går runt med konstanta socker-cravings, skjuter upp saker jag egentligen vill, ältar en massa, tänker i negativa banor, låter tröttheten ta över motivationen, och så vidare.
Bluff.
Sen kommer den där dagen eller stunden som gör att man hittar tillbaka och kommer på att man måste vara snäll mot sig själv. Sänka kraven på prestation och perfektion. Dagen då energinivåerna är lite högre, man vaknar på rätt sida, hittar styrkan, känner glädjen och kommer på vem man är och vad man vill. Åh vad jag älskar dom dagarna. Då är jag liksom jag igen, den Amanda som absolut inte känner sig som en bluff. Bara som en vanlig tjej som vill göra någon slags skillnad för andra. Den Amanda som prioriterar sig själv, sin utveckling och alltid ser livet från den ljusa sidan.
Och nu precis när jag skriver det så spelas Linnea Henrikssons låt Det kommer en tid. ”Det kommer en tid efter den här tiden, det kommer en tid att fylla på med liv.” Jag mjuknar lite och känner hur axlarna sänks när jag påminns om att inget är för evigt. Det kommer en tid då jag får sova, en tid då jag kan prioritera mig själv på riktigt igen och kan inspirera er att göra detsamma. Nu är det barnens och mammalivets tid.
<3