Sedan Stella var fyra månader har vi kämpat med 10-12 uppvak per natt. En gång i timmen. Oftast kortare uppvak, ibland längre. Så många gånger jag fått höra att ”barn sover dåligt” eller ”det går över” från fyra månader fram till hon blev ett år. Vi har pratat med BVC och gått till olika barnläkare, och alla har sagt samma sak – håll ut. Så många gånger jag gått och lagt mig och tänkt att inatt, inatt kanske det vänder ändå. Men tillslut blir sömntortyren bara en del av ens vardagsliv och något som känns helt oöverkomligt.
Under den här perioden har jag tänkt att hon vaknar utifrån ett närhetsbehov. Hon har varit extremt mammig och velat snutta ganska mycket, många gånger har jag skrivit här att jag velat sluta amma men det var liksom alltid en alldeles för tuff fight att ta när sömnbristen var total. Men när det var två veckor kvar tills hon skulle fylla 1 år så fick jag nog, jag var så trött på amningen att jag höll på att gå sönder. Jag vet att många mammor idag hyllar amningen och att man ”ska” amma länge och jag tycker verkligen att alla får göra precis som man vill, men för mig kändes det verkligen inte rätt längre, så jag tog fighten.
Första dagen var sjukt jobbig men jag var också så mentalt förberedd att det gick enklare än jag trodde. Somnade gjorde hon ju tillslut, när hon märkte att mitt tålamod var som sten (det är det sällan annars, haha). Efter fyra dagar ungefär så hade jag vant av Stella vid amningen kring varje sovtillfälle hela dagen samt på kvällen, och hon ammade bara ett par gånger per natt. Jag hade lånat ut min bröstpump och därför kändes det smartast att fasa ut det och eftersom hon ville ha på natten lät jag henne, det var ändå en sån stor märkbar förbättring.
Efter någon vecka eller två kändes det lite bättre med sömnen men absolut inte hundra, så jag kontaktade sömncoachen som Michaela har hyllat. Innan jag hann få svar så åkte vi till Småland och jag träffade min vän Fredrika som är barnmorska, som rådde mig att kolla Stellas öron innan vi gick vidare med sömncoachen. Varken BVC eller barnläkarna hade nämnt någonting om öronen innan, men på 1-års kollen på BVC veckan efter tog jag upp det och vi bokade en tid på vårdcentralen någon dag senare.
Väl på vårdis så konstaterade läkaren att hennes hörselgångar såg lite inflammerade ut, och skrev ut örondroppar som vi skulle ta i en kur i tre dagar. Dag två tappade min kära sambo bort dessa (haha typiskt honom alltså) och det blev lite strul med att få nya utskrivna. Men det fick vi tillslut och nu har vi avslutat kuren precis i helgen. Hur som helst, efter bara en dag den första omgången så hade Stella tre uppvak per natt istället för de tredubbla. Och de senaste dagarna har hon snittat 2-3 uppvak över en 10-timmars nattsömn ungefär.
HUR SJUKT ÄR DET?
Att inte en endaste människa som hjälpt oss kikat på hennes öron, utan jag får det rådet från min vän, när vi har bett om hjälp i flera månaders tid. Först kände jag en oerhörd frustration kring det men nu är jag bara tacksam att vårt helvete verkar ha fått ett slut.
Jag vet inte om amningen hade ett finger med i spelet, kanske till viss del, men de inflammerade hörselgångarna är läkta och uppvaken har minskat så drastiskt att jag ändå tror att det mest har berott på öronen – att hon har haft ont eller varit lite irriterad, så att hon har vaknat utav det. Vilket såklart får mig att undra: tänk om vi hade upptäckt det här när hon var fyra-fem månader. Hur hade vårt liv sett ut då?
Vi har fortfarande tuffa nätter ibland, såklart. Men i det stora hela känns 2-3 uppvak som en jävla dröm. Och jag är lika glad att Stella får sova ut som att vi får det. Äntligen är vi på rätt spår <3