Var Stella planerad? Och så har första veckorna gått

Hej gullisar!

Smälter ni också bort i värmen? Vår lägenhet är i princip lika varm som det är utomhus, om inte varmare – men jag klagar inte. Jag älskar vädret som Sverige bjussar på just nu! Är det såhär underbart fint och varmt så kan alla utomlandsresor slänga sig i väggen. Sverige är fantastiskt.

Förutom magiskt väder så mår vi oförskämt bra. Helt ärligt, Stella är en liten ängel. Jag förstår inte vad jag gjort för att förtjäna en så snäll bebis? Jag får lite dåligt samvete när folk frågar hur det går, för jag vet hur andra kämpar med sina bebisar och därför varit helt inställd på att det skulle bli riktigt tufft.

Men man måste ju få lite solskenshistorier också, oavsett om man väntar barn eller har en liten! Ellerhur?

Så, det känns som att vi fått någon slags rutin i livet. Sedan är jag fullt medveten om att det kan vända precis när som helst, men jag vill ändå glädja mig i det vi har här och nu. Stella sover genom nätterna och äter typ 1-3 gånger. Sedan jag började amma på sidan (var lite rädd för det i början) så har nätterna blivit väldigt mycket bättre. Hon har helt galet bra  morgonhumör och skrattar från att hon vaknar vid kl 8-9 tiden tills att hon somnar om en längre stund igen vid 11-12 ungefär. Får hon bara sitta i babysittern i samma rum som mig eller Adam så är hon helt nöjd. Men allra gladast när hon får en massa uppmärksamhet.

Det har varit sjukt smidigt att ta med henne på diverse aktiviteter. Allt från midsommarfest till att gå på stan, ligga i parken, åka bil, besöka nya platser, åka båt och träffa vänner. Det märks att hon trivs med nya människor och jag tror det beror på att hon fått träffa många vänner och familj redan från start. Jag hoppas det håller i sig när hon blir större.

Ja hörni, jag trodde nog att det skulle vara en större omställning att bli mamma. Det har såklart varit omtumlande och utmanande till och från, men på något sätt känns det som att övergången från ett liv utan bebis till ett liv med bebis har varit ganska smidig. Den har liksom varit självklar, på ett sätt som inte riktigt går att förklara. Jag skulle nog säga att jag kommit in i rollen ganska snabbt! Jag gör säkert inte allt rätt, men livet med henne känns 110 % rätt.

Det för mig in på en fråga jag fick av er läsare, nämligen hur vi tog beslutet att skaffa barn och hur planeringen var.

Vi bestämde oss för att skaffa barn sommaren 2018. Det var inte helt givet – jag skulle börja plugga till hösten och kände mig inte riktigt redo egentligen eftersom ”man ska ha livet på plats när man skaffar barn”. Men jag var helt klart redo mentalt, och Adam hade nog känt sig redo ett tag. Så en sommarkväll i Båstad, lite berusade på både alkohol och kärlek, så bestämde vi oss för att det var dags.

Till en början var det mest ”blir det så blir det” och jag hade ingen koll på ägglossning eller hur lång tid det kunde ta. Men till hösten insåg vi att vi var förbi den inställningen och hade mer gått över till ”det ska gå NU” haha. Så vi började använda diverse appar och fick lite mer koll på läget. Sjukt hur mycket man inte vet om kvinnokroppen och ägglossning innan man väljer att skaffa barn ändå? Det tog iallafall drygt ett år tills jag plussade på stickan. Ett ganska jobbigt år, eftersom man lever i ovisshet. Kan jag ens få barn? Men faktum är att det är ju faktiskt helt naturligt att det tar tid och det värsta man kan göra är att jämföra sig med hur snabbt/långsamt det går för andra. Det förstod vi ju under tiden också, men det är svårt när man vill något så mycket.

Jag älskar att planera och organisera (till skillnad från Adam hehe som är lite mer spontan) men när det gäller planeringen av att skaffa barn så har jag försökt vara ganska easy going och låtit allt få bli som det blir. Jag har vilat ganska så tryggt i att allt kommer lösa sig och litar på min magkänsla. Jag vet att jag mår allra bäst när jag inte funderar så mycket över hur alla andra gör utan försöker lyssna inåt så mycket jag kan <3