Tandsprickning och sjukhusbesök

Jag har precis lagt Stella för en nap och som vanligt har jag en miljon saker jag vill/behöver göra under tiden hon sover. Men högst upp på listan är ändå bloggen, för nu var det ju snart en vecka sedan jag skrev något här!

Vi har haft ett par intensiva dagar på senaste, känns som att jag i princip blinkade och så var veckan över. Jag skrev i 8-månaders uppdateringen att Stella hade sovit så bra – det har jag fått äta upp. Till en början kunde jag inte förstå varför hon hamnade i gamla mönster med uppvak 24/7 men upptäckte sen att lilltjejen har tandsprickning. Två små gaddar på undre käken i mitten. Kan inte ens föreställa mig hur gulligt det kommer va när dom är helt uppe!? Jisses. Känns ändå skönt att veta varför hon är på så kasst humör och sover som en kratta, blir liksom en helt annan inställning till min egen sömnbrist och tolerans när jag förstår varför hon är ledsen.

Annars då? Ja det har väl inte varit den bästa veckan i mitt liv. Vi fick veta att morfar har ungefär en månad kvar i livet och sen dess har allting varit lite som en dimma. Hur kan man ta in ett sånt besked? Jag har nog inte gjort det iallafall, det känns alldeles för overkligt för att vara sant. Jag frågade mormor hur länge dom har varit gifta och hon svarade i 48 år. Tänk att vara med någon så länge och få detta som avslut. Kan inte ens föreställa mig… mormor är den starkaste kvinnan jag känner. Det finns nog ingen som varit igenom så mycket skit som hon och ändå alltid är positiv. Hon har det största hjärtat och är utan tvekan en av mina största förebilder i livet.

Om en stund så ska jag, min syster och Stella åka och hälsa på morfar på behandlingshemmet och jag är så tacksam för att vi får göra det. Men jag är också rädd för hur jag ska hålla ihop när vi är där. Jag har gått och väntat lite på att den här bomben ska explodera ut i varje cell av min kropp och skölja över mig med någon slags panikgråt men det har liksom inte kommit. Men att se honom.. herregud. Får man ens bryta ihop när man hälsar på någon som bara har en månad kvar? Jag vill ju vara stark för honom. Vill ju säga att allt kommer ordna sig. Även fast jag vet att det inte kommer göra det.

Hoppas ni har haft en bättre start på året <3

Två bilder på Stella som får mig att le

  1. Jag tänker att det är bättre att visa att man är ledsen än att låtsas som ingenting. Det betyder ju att du verkligen tycker om honom.
    Kanske en väldigt dålig jämförelse nu men jag sa upp mig från jobbet i höstas och nästan alla sa bara ”lycka till, vad roligt för dig”. Ingen visade några känslor och jag började fundera på om jag ens hade tillfört något. Tillslut fick jag höra från en kollega att flera hade sagt att dom tyckte det var tråkigt och att dom skulle sakna mig. Hade mycket hellre får höra det än ett artigt ”lycka till”.

    Tänker att han bara kommer känna sig ännu mer älskad om ni visar att det faktiskt är jobbigt. Förstår att man inte vill belasta eller göra det jobbigare för någon som inte har så lång tid kvar. Men våga visa tycker jag ❤️❤️❤️

  2. Åh , va sorgligt att läsa om din morfar , men fint att du får träffa honom <3

    Min egen morfar gick bort i somras , men fick inte hälsa på honom pga corona , trots att vi visste att han hade väldigt lite tid kvar…

    Han o min mormor va gifta i 63 år , fint ändå <3

    Kram till dig !

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *